Det har nu gått nästan tre veckor sen du gick bort från mig. Det är en oerhörd tomhet och saknad som jag känner . Samtidigt väcks en ilska inom mig för att livet kan vara så orättvist! Vi kämpade verkligen tillsammans för vår kärlek och trodde väl att vi skulle få fler år tillsammans. Jag försöker tänka att vi fick tre och ett halvt år bonustid . Vi har levt hand i hand med döden tillsammans och nu är jag tacksam för att vi pratade mycket om hur vi ville ha det om någon av oss gick bort.
Det är verkligen en dag av varje just nu ,vissa dagar gör jag ingenting bara gråter.Andra dagar fungerar jag ganska OK. Charlie ,vår hund sörjer också och är inte alls sig lik. Han var ju nästan alltid med dig på jobbet på dagarna.
Det är först nu som jag får sitta i din fåtölj för honom. Han ligger i hallen och rycker till för minsta ljud , han väntar fortfarande på dig! Du var irriterad på mig ibland för att jag satt vid datorn och kollade FB, men du ska veta att det är rena terapin för mig nu...och nu har jag tom börjat blogga!
I morgon kommer en av mina värsta dagar i mitt liv när jag ska ta avsked av dig, älskade Tobbe!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tårar rinner ner längst mina kinder när jag läser vad du skriver! :( Fyyy så fruktansvärt orättvist det är! :( Jag ska tänka på er allihopa imorgon... Ge Jonas en extra KRAM ifrån mig.. <3 Kramar Emelie
SvaraRaderaHur ska man kunna trösta dig,finner inga ord.
SvaraRaderaLivet är så orättvist ibland, och man undrar varför? Tänker på er och tänder ljus för i morgon.Älskade vän.....